This ain't worth losing



Dagen har jag faktiskt inga som helst bilder från men jag spenderade den mestadels med Cody så ni får en bild på oss från prom istället. Blev upphämtad vid elva och sen åkte vi till the park in Harrison och gick en rätt lång bit. Satt på en bänk och pratade i en evighet. Såg ankor och små barn, finfint. När vi skulle gå bort mot där vi parkerade hans bil så blev vi stoppade av en man från en news station. Han frågade lite om en ny curfew som antagligen kommer att finnas i Harrison rätt snart så vi skulle vara på TV vid 6 pm idag. Sen åkte vi mot De Vito's som är känd för riktigt god fisk (Cody vet om min avsaknad av fisk det senaste året haha har ätit det max 5 gånger), men såklart var det stängt en tisdag som denna. Vi åkte till ett nytt ställe, Dailey's, och åt sandwiches där istället. Fick mat för minst två personer på min tallrik. Well well, vi hade det kul. Sen hamnade vi hos Shane en stund. Cody stannade nån timme i vårt hus, eller snarare utomhus för det var 30 grader så vi ville inte missa solen, och Tana var med också. Är nu alldeles solbrun i ansiktet och på axlarna och såklart så hittade vi inte kanalen där de sände klippet. Synd men vi ka ju låtsas att vi är kändisar nu i alla fall haha.
 


Kommentarer
Louise

Hej! Jag har en liiiiten fråga, du har ju en pojkvän hemma i Sverige eller hur? Hur har ni klarat er genom det här året? :o Det måste väl varit asjobbigt? Hur länge hann ni vara tillsammans innan du åkte?
Jag har kille här i Sverige nu och är lite smått livrädd för att USA ska förstöra allting men jag vill samtidigt tro p åatt det ska gå..

Svar: Ja det har jag :) Det viktigaste är nog att båda vill lika mycket. Och att ni inser att det inte är en dans på rosor men vill man så kan man. Att också prata med varandra lagom mycket är nog rätt viktigt, inte för ofta och inte för sällan. Ibland har det gått en vecka innan vi hört av oss till varandra och ibland bara någon dag. Och allt är ju individuellt så man får känna vad som passar en själv bäst :)Vi började ses i januari/februari, vilket var 7-8 månader innan men vi var inte officiellt "tillsammans" förrän i maj. Året innan så var vi "på g" eller vad man nu säger, i många månader men sen så pratade vi inte på ett halvår, tills januari alltså.
Helt naturligt att vara rädd, det var jag också! Men nu har vi klarat alla dessa månader och det är bara 2 veckor tills vi ses igen. Jag är så glad över det!
Hanna Malmfors

2013-05-15 @ 11:35:23
URL: http://www.lbennhult.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0